Mot slutet av den här första terminen tänkte jag hela tiden att det ska bli så SKÖNT att börja jobba. Att gå till jobbet, jobba, gå hem och inte tänka mer förrän jag är på jobbet nästa gång. När man går i skolan har man alltid att göra hemma också, det var prov hela tiden och inlämningsuppgifter och instuderingsfrågor osv. Som att vara i skolan hela tiden, och hela tiden tänka att jagvilljagvilljagvill få MVG, jag måste vara duktig.
Och nu jobbar jag, och när jag går hem så fortsätter jag tänka på de jag träffat och tagit hand om och hjälpt, och jag undrar hela tiden om jag kunde ha gjort nåt mer eller bättre för dem, om jag gjort allt rätt eller om jag glömt någonting, jag drömmer om jobbet på nätterna, och känner att fyfan vad skönt att börja i skolan igen och inte behöva oroa mig för nån annan än mig själv!
Jag behöver definitivt plugga mer innan jag är redo att jobba, och jag har fortfarande inte ändrat mig, det är inte äldreomsorg jag vill jobba med, jag tycker nästan FÖR mycket om tanterna och farbröderna, och det blir för nära. På nåt sätt.
2 kommentarer:
Mmm. Det är ju så lätt att jobbet följer med hem. Men det avtar nog mer och mer, tror jag, ju längre man jobbar. Nu är ju jag iofs en kontorsnisse men jag kan ändå vakna ibland och drömma om korrekturläsning och andra upphetsande saker man sysselsätter hjärnan med under dagarna. ;)
Jag tror det känns bättre när man känner sig mer säker också, nu känns det som att jag måste fråga nån ordinarie hela tiden, för säkerhetsskull, och det är väl bra att fråga, fast det blir lite jobbigt också. ista veckan kommer det säkert bara flyta på, lagom tills jag slutar ;)
Skicka en kommentar