måndag 6 juni 2011

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är inte lika med elaka och ouppfostrade barn som har idiotföräldrar!

DEN HÄR bloggen är min favoritblogg. Det är alltid den jag läser först och kollar oftast efter nya inlägg. Ofta tycker jag inläggen är superbra och att Lady Dahmer är en skitbra människa. Men inte ibland. Som nu.
Det handlar om barn som beter sig illa. Elaka, ouppfostrade. Som då kallas ungfan, psyko osv. Som LD vill klappa till för de är så dumma.
Och om ungjävlarnas idiotföräldrar som inte uppfostrar de små asen på rätt sätt.

http://ladydahmer.se/2011/june/ar-det-en-slump-att-riktigt-stereotypa-pojkar.html

http://ladydahmer.se/2011/june/jag-ar-inte-sa-dar-overforstaende-att-jag-kan.html

Filip är en sån ungjävel. Och jag är en idiotförälder.
Att Filip (och många andra ungjävlar) har ett osynligt handikapp, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som det heter, det spelar tydligen ingen roll. "Elaka barn tycker jag illa om. Oavsett anledning"

Och jag blir såklart lite ledsen, och ännu mer ledsen av att läsa alla kommentarer.
Inte för att det på något sätt är personligen riktat mot mig och mitt barn, men för att inställningen är att ungar som inte gör rätt är elaka, ouppfostrade och har idioter till föräldrar. Förmodligen finns det idiotföräldrar också, och det finns barn som inte fått lära sig rätt och fel, men för väldigt många är sitiationen helt annorlunda. De flesta av oss som har barn med t.ex. ADHD har kämpat som fan i flera år, har gjort allt, har gråtit och svurit och skrikit och tröstat och kramat och älskat och hatat och kämpat ännu mer för att våra barn ska få den hjälp de behöver, för att omgivningen ska FÖRSTÅ.

(Ibland sitter jag nästan och hoppas att de som har den här inställningen ska få ett barn med ett osynligt handikapp, en funktionsnedsättning som yttrar sig på det sätt att barnet inte kan kontrollera sig, inte kan styra impulser över huvudtaget, inte har förmågan att på ett lugnt och trevligt sätt ta kontakt med andra barn, inte kan sitta stilla, för utbrott, slår sönder saker osv.. på grund av signalerna i hjärnan inte fungerar som de ska, inte på grund av miljö eller uppfostran)

Det finns fortfarande ingen förståelse.

14 kommentarer:

Bea sa...

Behövs inga ord!jag vet hur du kämpat.
Kramar / Mamma

Becka sa...

Tycker du ska kommentera något. Jag tänker i varje fall länka till ditt inlägg och hoppas hon läser. Och kanske kan se det ur en annan synvinkel. Det är så himla lätt att kalla barn som inte beter sig "som man ska" för skitungar osv när man inte är påläst, men man kan ju försöka tänka en eller två gånger.

Kram

I. sa...

Förstår att det är svårt. Beklagar att det är som det är.. Vi är alla människor med känslor och i vissa situationer kan vi helt enkelt inte kontrollera våra känslor.

Jag är mamma till ett barn som blev misshandlat på dagis. Jag erkänner att jag var VANSINNIG på barnet som misshandlade min dotter, och på hans föräldrar (och självklart på personalen som inte ens var närvarande när det hände). Jag får vara det, det är helt okej. Men det tar ju såklart inte bort det faktum att mitt barn kanske blev misshandlat av ett barn med ex AdHd. Det spelar ingen roll för min del varför min dotter fick stryk. När mitt barn far illa så blir jag GALEN av ilska. Detta är ju i stundens hetta, men innerst inne vet jag ju att barn med osynliga handikapp kan göra sånt, och att det såklart inte handlar om att han eller hon är elak och ouppfostrad.

Jag har vuxit upp med en fosterbror med diverse diagnoser. Jämt jämt jämt blev man dumförklarad, hela familjen på grund av vad han hittade på i skolan och bland grannbarnen. Själv fick man ju ta mycket stryk också.

Jag tror det är viktigt att man får känna sina känslor och prata om dom. Som mamma har man mycket känslor som är kopplade till barnen. Med kommunikation kan man ju komma långt och att människor erkänner sina känslor för saker och ting kanske gör att man kan se saker från olika perspektiv. Alltid kan det hjälpa någon!

Mammor som skyddar sina barn är livsfarliga, oavsett i vilket läger de sitter ;-)

J. sa...

Irina, självklart blir man arg när ens barn blir utsatt för slag, misshandel, mobbing eller vad som helst som gör ont. Och reagerar man inte som förälder, då är det ju nåt fel. Det jag är trött på är inställningen. Jag är trött på att höra hur barn som beter sig fel kallas dumma ungjävel, även av vuxna. Till och med av lärare.

Min son tog väldigt tidigt rollen som den bråkiga och störande. I skolan fick han uppmärksamhet bara när han gjort fel. De andra barnen lärde sig såklart också att det var roligt att göra så att han blev arg och fick utbrott, för de tyckte kanske det var lite spännande när fröken blev arg. Det tog flera år innan jag äntligen lyckades få träffa en läkare på BUP och Filip kunde få sin diagnos, men då gick han i sexan och det känns det är alldeles försent.

Jag vet att många föräldrar till barn i hans klass och bland kompisar har sett (och fortfarande gör) honom som en dum ouppfostrad ungjävel, och även fast man förklarar så verkar en del inte vilja förstå.

"Men säg åt honom att han inte får bete sig så"

Jag gör inget annat än att förklarar, säger till, hotar, mutar osv, trots att jag egentligen vet att det inte går in på samma sätt som hos en 'normal' unge. Men man slutar aldrig försöka.

:)

J. sa...

Becka, kram :)

Jag tror tyvärr inte det spelar nån roll... om man verkligen inte bryr sig om orsaken till beteendet :/

J. sa...

Och kram ärldens bästa mamma!

Anonym sa...

Jag vet och har förståelse för den här problematiken, men samtidigt så känner jag att jag inte har någon skyldighet att tycka om eller förstå människor som beter sig illa. Jag kan välja att göra det, men det är ju min agenda.

Alla som beter sig illa gör det av en anledning om man ska analysera det. Barn som mobbas mår dåligt, barn som begår övergrepp på andra barn är själva offer.... barn som varit illa eller har olika diagnoser och som sen blir vuxna och våldtar, misshandlar och mördar har förklaringar och orsaker till sina beteenden. osv.

Tänker man djupare så är det ju synd om alla människor som inte mår bra och tar ut det på omgivningen.

Jag har kunskapen och jag har erfarenheten av barn som beter sig illa, både pga diagnoser och på grund av dålig fostran. (det är inte mer synd om någon här) Men som privatperson så vill jag kunna vara arg på och ogilla människor utan att skuldbeläggas eller tvingas till förståelse och empati. Och jag vill kunna häva ur mig mitt agg i min blogg utan att det ska komma en massa pekpinnar.

Jag förstår att som mamma till ett bråkigt barn så kan man känna sig träffad och ha svårt att se utanför sitt eget perspektiv. Det blir för personligt.

mvh
Natashja / Lady Dahmer

J. sa...

LD: du får skriva vad du vill i din blogg, och du får tycka illa om eller skita i att välja att förstå, det är helt upp till dig. Men väldigt synd tycker jag såklart.

Du skriver att du har kunskap och erfarenhet av barn som beter sig illa pga diagnoser eller dålig uppfostran.
Förr har jag frågat om du jobbat med barn som har ADHD och då svarade du nej. Du har kanske nån sån i bekantskapskretsen? Isåfall hoppas jag att du inte kallar det barnet för psyko.

Hur som helst, jag förstår såklart att du och andra blir skitförbannad på ungar som beter sig illa av olika anledningar, det blir jag också, men jag pratar aldrig om barn och deras föräldrar som ungfan eller idioter.

Hannah sa...

Fast sen får man ju ha i åtanke att ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte är ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förrän psykologen säger att det är det. Och i vissa fall kan det faktiskt vara så att ungen bara är en ouppfostrad snorunge, helt enkelt. Ibland finns det ingen lösning. Tyvärr.

Kram!

J. sa...

Hannah, psykologen är nog inte den som sätter diagnosen, men... så är det ju. Och många föräldrar vägrar dessutrom inse att barnet har problem och behöver få hjälp att fungera.

Såklart finns det ouppfostrade barn och föräldrar som inte bryr sig, det är inte DE barnen jag menar. Jag menar de barn som tidigt får en stämpel på sig, som sedan lever upp till den enda roll de känner till och kan, som aldrig får en chans, för att samhället och framför allt skolan inte är till för de som inte fungerar enligt normen.
För att det inte hjälper att uppfostra, att visa, förklara, för att de ändå gör fel, fastän de vet att det är fel, för att de inte kan tänka hur det blir SEDAN, för att de lever och agerar NU, inte då och inte sedan.

Anonym sa...

jag har jobbat med barn som har autism.

och nej, jag skulle aldrig vara elak mot ett barn. Eller kalla dem för nåt.

/lady dahmer

I. sa...

Du ska veta att jag känner igen mig i det du skriver. Min mamma fick gå med ett intyg från min fosterbrors läkare i handväskan, om att hon inte misshandlade honom och att han hade de diagnoser han hade. Han kunde lägga sig ner och skrika i affärerna (nu menar jag inte en tvååring som inte får en tablettask utan en elvaåring som gjorde det av tusen olika orsaker om att han blev misshandlad, kidnappad osv osv)

Vi fick också höra hela tiden att det var så jävla lamt av oss det vi gjorde för honom och min mamma fick höra att hon inte kunde uppfostra barn. Att hon var lat, inkompetent, dum, elak osv osv.

Tack och lov är vi många som kan skilja på känslor och riktiga åsikter. Även om jag ibland kan tänka "men jävla ungjävel sluta slå grannbarnen med spikbrädor" så är det vissa av dom orden jag sorterar bort. Du förstår nog vilka.
Jag vet att det finns många lärare som inte ser alla barn som fantastiska individer som KAN bli något, med rätt hjälp, stöd och handledning. Men vi är många som kämpar! :-)
Jag har genom hela min barndom fått höra att jag inte kan något, att jag inte kommer bli något osv osv. Det är alltså lärare som sagt det. Som syster till ett barn med diagnoser åker man liksom med på dennes våg...
Jag bestämde mig för att ändra på det och därför pluggar jag nu till lärare, för att vi behöver hjälpas åt, för att vi behöver lärare som TROR på barnens förmågor, som kämpar för dem och som styr skeppet mot kunskap, där ALLA ungar får plats oavsett handikapp eller andra saker som kan göra det svårt för dem.

All heder åt dig, jag förstår att du har kämpat, och kommer att få kämpa i framtiden. Det är så. Min fosterbror är idag vuxen och han kämpar ännu. Hela livet är en kamp, men med rätt stöd och hjälp och med en öppen kommunikation kan det gå väldigt mycket lättare.

Och som du säger, man slutar ju aldrig försöka! Det är det bästa med morsor, vi kämpar på i all oändlighet för våra ungar!

J. sa...

LD, blir glad av att höra det :)

Och jag hoppas du fortsätter inom förskolan, för du behövs där!


Irina, det behövs folk inom skolan som du, med din erfarenhet av den här problematiken så blir du förmodligen en kanonbra lärare :)

Anonym sa...

Jag förstår dig. Jag har själv ADHD eller egentligen ADD jag är inte så hyperaktiv snarare tvärtom. Jag har bland annat fått höra att jag är lat och har dålig karaktär. Det gör mig så ledsen. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är.

Elin