söndag 19 juni 2011

Det jag är mest rädd för

Att någon jag känner, eller ännu värre, någon jag älskar, min familj ska råka ut för en bilolycka. Alltid om mamma och pappa åker nånstans lite längre, och jag inte pratar med dem när de borde kommit hem så oroar jag mig.
Och idag så var jag säker på att Andreas skulle åka hem från där han var och fiskade, och när jag inte hört ifrån honom vid 19-tiden började jag tänka en massa otäcka saker. Bilolycka.
Han ringer ju alltid, vi pratar flera gånger om dagen. Och nu svarade han inte i telefonen. Jag ringde typ en miljard gånger, jag visste att mottagningen var dålig. Så närmare 23 så började det bli riktigt jobbigt.
Då ringde han och jag blev så lättad att jag tokgrinade och svamlade. Stackarn. Kanske inte så kul med en hysterisk Jennie i luren ;)
Han hade glömt mobilen i stugan.
Han mådde bra och hade fått en fin öring.
Han låg inte alls mosad i en bil nånstans vid Tönnebro.

Tack för att du finns, finaste :)

2 kommentarer:

Christel sa...

Fantasin flödar ju ofta vid såna tillfällen. Det är ju nackdelen med att ha i överflöd av den varan.
Kram pårej!

Jennie | Om gyllene år sa...

Jag tycker den överflödiga fantasin borde kunnaanvändas tex till att komma på vad man ska äta, men då är det tamejfan dött i huvet ;)

Kram.