Älskling, du är bäst!

För snart ett år sen bestämde jag mig sent en natt att åka och hälsa på Andreas. Som jag känt sen högstadiet och som jag hängt i samma umgängeskrets med även efter skolan. Som jag hade varit vän med på facebook ett tag och som lovat att bjuda mig på Kilkenny nångång.
Det hände ju liksom inget med Kilkennyn, så jag tog det som fanns att tillgå (älg-öl) och åkte hem till honom.
Vi hade tydligen en massa att prata om, gamla minnen osv, och vi lyssnade på gammal musik och hade en rolig typ av efterfest, fastän vi bara var två, och jag var den enda som varit ut.
Det var på det vänskapliga planet, och jag hade väl liksom inte kunnat föreställa mig att han skulle bli min kille, att vi skulle bli superkära, att han skulle vara mannen och kärleken för mig.
Men efter den där första helt oskyldiga dejten blev det lite mer flörtigt, och det fanns attraktion och en vilja att ses mer, och så blev det så. Jo, plötsligt händer det att allt känns rätt och det finns en till mening med livet, och det finns någon som gör mig lyckligare och lyckligare hela tiden!

Det är värmen och tryggheten och skratten och kärleken och förståelsen och närheten.