Vår fina häst

Ända sen jag var liten har jag velat ha en egen häst. Men jag har aldrig fått den möjligheten, och när jag red på ridskola och ville fortsätta tävla högre klasser och på bätre hästar, men det inte gick så tröttnade jag lite. Och slutade så småningom helt med hästar. Och så fick jag barn och blev ensamstående, och drömmen om häst blev allt mer ouppnåelig. För det kostar pengar och framför allt så tar det tid, och har man småbarn och bor själv med dem så har man inte den tiden.

Så i höstas tog jag mod till mig och svarade på en annons om medryttare. Det var Berra. Och så började jag med hästar igen, och så kände jag att jag vill ju ha en egen, som är "min". Fast inte ensam helt, men dela med en bra kompis. Elodie! Och så började vi leta. Vi skulle inte ha bråttom, vi skulle leta tills vi hittade den rätta hästen för oss. Andra hästen vi tittade på var Tex. Och vi bestämde oss nog direkt, det var honom vi skulle ha! En klok person har sagt "välj den häst vars ögon du blir förälskad i" och så blev det. Tex flyttade till oss, och för varje dag som gått har vi lärt känna honom mer och mer, han har lärt känna oss och verkar trivas med oss, med stallet, med sina nya hästkompisar. Han känner igen oss när vi kommer och han är så snäll, så rolig, så personlig.

En månad fick vi ha det så bra. Och nu har hans ägare bestämt sig för att sälja honom. Det var inte alls nåt vi räknat med, och det kom verkligen helt oväntat. Vi hade tänkt att vi skulle få låna honom länge, vi hade räknat med kanske ett år, och eventuellt då kanske köpa honom, för då hade vi vetat. Hur det är att ha häst helt enkelt. Hur det funkar med allt runt omkring. Det var ju mycket därför vi ville ha en häst på foder och inte köpa en häst på en gång.

Hon vill sälja honom till oss i första hand, men det verkar bråttom. Den ekonomiska biten kan vi lösa, men det är ett stort beslut för både mig och Elodie, särskilt när det kom så plötsligt. Vi vill inte riskera att köpa honom och upptäcka om ett par månader att det inte går. Å andra sidan skulle det kännas hemskt att han flyttar, och så kanske det inte funkar hos den ägaren, så han säljs vidare.. och vidare. Usch vad jag inte vill det!

Varannan minut känns det som att det får helt enkelt lov att gå, jag vill inte vara utan honom, jag vill ha hela alltet, med tiden i stallet och frihetskänslan, och varannan minut känns det som att vi riskerar att ta på oss nåt vi inte hade tänkt oss och inte är beredda på.

Just nu är jag bara så himla ledsen.